alejoe

Du lurar ingen än dig själv.

#fendi

De senaste dagarna har jag fått se hur underbara vänner jag har. Ingen annan i hela världen kan säga att deras är bättre, för mina är så fantastiska. Jag är så evigt tacksam för att jag har er, att ni är hos mig varje dag. Fan, vad jag älskar er. Ni förtjänar en plats i Olympus, om det nu fanns. För mig är ni guldvärd! Tacktack, och än en gång tack!

Sekunderna är som timmar, timmar som dagar och dagar som blir till år. Vad gör jag av min tid här på jorden? Varför hamnar jag alltid på botten? Är det ett tecken på att de utmaningar jag utsätts för är för svåra, eller är det jag som är för svag? Alla har djupa dalar och höga höjder, det är inget en individ kan undvika. Men, varför blir mina dalar så djupa? Det finns två alternativ, och jag vet inte vilket av dem som stämmer in på mig.

Jag känner mig så ensam. Men jag önskar ändå att jag var helt på egen hand. Utan någon att göra besviken, för det är min grej. Jag gör alla besvikna, kommer jag förmodligen fortsätta med resten av mitt liv. Jag skulle vilja flytta till Australien, bosätta mig i en liten skitstuga mitt i skogen med alla fågelspindlar och andra kryp som jag hatar, bara för att få vara ensam. Men ändå vill jag ha någon där, någon som uppskattar mig för att jag är jag. Jag saknar att ha en familj så mycket, en normal svenssonfamilj, med middag på bordet varje dag. Se lets dance på fredagskvällarna med tända ljus och en godisskål i handen, halvslumra innan man förflyttar sig från soffan till sängen. Vakna upp på lördagen och söndagen utan att vara bakis. Att istället hitta på något med familjen, med mina syskon jag skiljdes ifrån då jag var liten. Men mest av allt en mamma som tar hand om en, ens klippa man kan luta sig emot. En kvinnlig förebild som bryr sig om en, som man har fina stunder med, som man kan prata om allt med. Som stryker en i håret då man är ledsen, som jag kan prata killar med och alla andra tonårsproblem. Som håller mig nere på jorden då jag är påväg att flyga iväg. Jag hade en kvinnlig förebild, en mamma, som valde att lämna mig, mina syskon och jordelivet. Jag saknar att få komma hem till mamma varannan vecka, hem till Mikaela och Jonathan, mitt kött och blod. Och hur ofta ses vi nu? Två gånger per år? Och människor jag brytt mig om under mina år, som utnyttjat det. Som använt det till sin vinning, de som varit med mig för att jag haft mest saker och det nyaste. Som tog förgivet att mina föräldrar skulle göra allt för mig, och jag hatade att be om något. För jag fick redan så mycket. Men vad gjorde man inte för att passa in? Jag låtsades som att jag kunde be min pappa om allt, då det tog emot så hårt varje gång, då det skar i hjärtat och det dåliga samvetet fastnade i svalget. Jag gör det än idag, låtsas som jag har allt, för att bli accepterad/omtyckt, då jag egentligen inte har någonting. Det jag har kvar är mina fantastiska vänner, som jag älskar mer än allt annat på denna jord. De som får mig att orka det där lilla extra varje dag, de som får mig att uppskatta livet. Jag har en släkt också, som jag inte träffar nog ofta, vilket är mycket mitt egna fel. Jag låter killar se mig som vilken tjej som helst, bara se en mainstream-tjej, som super på helgerna och går ut på krogen. Istället för att visa vem jag egentligen är. Jag vet att jag är så smart, och har så mycket att säga. Jag har så fruktansvärt mycket mer att erbjuda än fylla, fest och yttre. Må låta som att jag har sjukt bra självkänsla och självförtroende, vilket är en lögn. Men jag kan faktiskt säga att jag är rolig, jag är en helvetes bra vän till de som förtjänar det. Jag bryr mig så fruktansvärt mycket om folk, och jag lägger allas välmående framför mitt eget. Om alla i min närhet mår bra, kan jag tillåta mig själv att göra det. Jag är generös, jag är spontan, innovativ, öppensinnad, faktiskt helt okej snygg, folk säger att jag är lätt att vara runt om, att jag är härlig. Jag har faktiskt varit på möte nyligen med en av Sveriges största modellargenturer, jag höjde mina betyg från ig-varning till vg-mvg, jag har börjat lära mig att tycka om mig själv och våga vara mig. Men jag faller så lätt tillbaka till den gamla vanan. Jag fick nyligen en kommentar som beskriver det mesta, "Fan Alexandra, vet du hur smart du är? Hur mogen och bra du är? Varför visar du inte denna sida av dig oftare? Varför låter du inte alla se vilken fantastisk människa du är?". Ja, varför gör jag inte det? Antagligen för att det är lättare att bli accepterad om man är som alla andra, som mainstreamen. Då är det varken bra eller dåligt, det blir enklast så. Vissa har uppfattat mig som den där självständiga tjejen, som inte kunde bry sig mindre om vad andra tyckte om mig och det jag gjorde. Typ, "hata era haters! Jag skrattar er bara i ansiktet!". Jag var faktiskt på god väg, riktigt god väg. Men så hände det, som drog mig ner i grunden igen, the botten is nådd. Tillbaka till bekräftelsebehovet jag hade blivit kvitt med innan, det kom tillbaka, och jag var tillbaka på noll igen, från toppen till botten. När ska jag få mitt Svenssonliv jag längtar efter så mycket? När ska jag träffa någon som uppskattar mig? Någon som säger varje dag, "Vet du hur fin du är? Tack för allt du gör för mig varje dag, du är så fruktansvärt fantastisk!". Jag ber till Gud, trots att jag är en mystiker, och ber om att den mannen jag skaffar familj med och jag, kommer hålla ihop livet ut, och ge våra barn det jag aldrig fick. Jag vill ge dem trygghet, kärlek, finnas där varje minut på dygnet, och berätta för dem varje dag hur stolt jag är över att vara deras mor. Hur vackra de är, och vad de än gör, vilka trubbel de än ställer till med, så är jag där och hjälper dem fixa det. Att om de är påväg att spåra ur, så är jag där och styr dem upp på spåret igen. Och att ALDRIG någonsin, låta dem känna sig ensamma, som jag gjort så fruktansvärt många gånger. Och alla gånger jag känt mig så ensam att jag bara velat dö, för jag trodde att ingen skulle ändå märka det, att folk bara skulle rycka på sina axlar. Alla gånger jag kommit hem efter skolan och mina föräldrar slängt i sig en macka efter jobbet och åkt vidare på nästa bestyr på schemat. Att jag skulle ha maten färdig 16.30 så de kunde äta och direkt fara. Och då jag väl var ute med mina vänner så var det jag som aldrig var hemma? Alla gånger jag varit ute och härjat som ett rop på hjälp. Då jag grät då de skrek på mig för att jag hade tjuvrökt eller druckit alkohol, jag grät, men innerst inne kände jag mig älskad, sedd, då var jag inte ensam längre. Även om det var hat och besvikelse så var det någonting. Alla helger jag önskat att jag låg på soffan med chips och en film, i mitt esse, men istället var ute och gjorde saker jag inte borde gjort. Den enda jag har och hade, pratade i telefon varje gång vi sågs, ett hej och hejdå. Ringde aldrig och frågade vart jag var, ett sms då och då räckte väl. Jag hade en extramamma, som blev min mamma. Kvinnan i mitt liv då den första försvann. Som nu också försvunnit. Jag känner mig inte hemstads, avslappnad eller utan ångest någonstans. Den enda platsen jag var trygg i, mitt rum, i mitt hus, var jag tvungen att flytta ifrån, och så förlorade jag igen, kvinnan i mitt liv. Hon finns kvar, men ändå så långt borta. Jag är snart 19, men känner mig som en äktenskapsförmedlare på 65 år. Till de som skulle vara tillsammans resten av deras liv, de som gav mig trygghet för första gången i mitt liv. Som såg till att jag alltid hade det bra. Jag var deras diamant, deras ljus i livet. Nu är jag ingens, jag är väl min egen. Men jag är så ensam igen, så ensam. Jag behövde växa upp så fort, då allt jag vill är att få vara barn. Men nu är det försent. Jag är så extremt tacksam för all livserfarenhet jag fått, men det fattas ändå något. Som min fina vän Cajsa sa, "Folk frågar hur jag orkar, men vet ni vad? Det finns fan inget alternativ, det är bara att kämpa", för vad ska man annars göra? Det enda jag kan göra nu är väl att vänta till den dagen jag skaffar mig min egen trygghet. Den dagen jag kan sitta hemma på soffan utan oro. En vecka utan ett ångestanfall. En natt utan sömnlöshet. Ett liv fyllt av kärlek, lycka och utan bekymmer. Träffa någon som uppskattar mig lika mycket som jag uppskattar den. Jag ska ta mig dit, någon gång i mitt liv, förhoppningsvis. Jag hoppas att jag kommer finna ro, innerligt. Och nej, jag är inte psykiskt sjuk om nu någon får för sig det. Men detta, det är fasen inte kul.

Snart kommer dessa bebisar hem till mig! Alex+Campbell=I got 99 problems and the length is one!!!!!
Nä skojja, =sant.

Hemma efter en grym helg i Sorsele/Nalovardo. Måste göras om snarast! Idag har jag också bläckat ner armen lite mer, fruktansvärt nöjd!